Hanna Huserar

Jag vill inte amma. Jag vill inte, vill inte, vill inte! Inte ens testa. Inte en enda gång. Jag vill inte ha med det att göra. 

"Men gör det inte då", hade mitt "före barn"-jag sagt. Varför kan jag inte bara säg så nu? Vet inte. Jag tror jag tar in och hör så mycket utifrån just i denna fråga att jag på fullaste allvar är rädd för att jag kommer göra något jag kommer ångra resten av mitt liv. Både för mina barns skull och för min egen. 

Kanske medicinskt, kanske anknytning, kanske psykisk känsla av misslyckad mamma. 

Jag har kommit så pass långt denna gång att jag absolut inte är rädd för att missa någon anknytning eller att känna mig som en misslyckad mamma. (Även om detta var extremt stor rädsla som gnagde mig vid mitt beslut att inte amma för två år sen.) 

Men medicinskt? Jag får aldrig någon klarhet i varför det skulle vara så nödvändigt för mig att försöka försöka försöka. Den första mjölken ska vara viktig för barnets immunförsvar. Men hur viktigt? Finns det barn som inte fått den första mjölken av någon anledning och hur ser statistiken ut bland dessa barn. Vilka risker finns? Presentera det för mig! 

Jag själv ser det som självklart att kvinnor som av fysiskt kroppsliga skäl inte kan amma inte ska bemötas på ett negativt sätt då det kommer till valet att inte göra det. 

Men jag som väljer att inte göra det av psykiska skäl, jag är tydligen inte värd ett bemötande som utstrålar självklarhet och stöd utifrån min position. Ett bemötande utan minsta lilla försök till övertalning att testa, känna efter lite till eller få höra hur viktig den första mjölken är. Jag menar alltså inte att det är så jag faktiskt blir bemött, utan det är så jag förutsätter att jag kommer bli bemött och det är på detta vis jag tolkar allt bemötande. 

Huruvida min inställning här beror på att detta är det faktiska bemötandet och den rådande inställningen inom vård och inom vårt samhälle spelar mindre roll just i detta sammanhang. För nu handlar det om att jag måste släppa på min egna skam över att jag inte vill amma. Fast att jag kanske kan om jag kämpar och ge det en chans. Jag vill inte ens kämpa en gnutta för att se om det kanske kan kännas bra, trots mina djupa ångestkänslor kring att behöva amma. Och det skäms jag över. 

Varför? Mitt psykiska hinder kanske inte ens ger mig möjlighet att försöka, precis som att andras fysiska hinder hindrar dem från att ens försöka. 

Går jag i samma fälla som så många gånger förr? Att jag inte har rätt att må dåligt och inte klara av vissa saker eftersom orsaken till varför jag mår så inte är något jag kan visa med blodprover eller faktiskt visa rent fysiskt? 

Jag har tidigare tänkt att jag ska testa amma ändå. Det kan ju kännas annorlunda. Men nu har jag ändrat mig. Jag ska inte ens testa. Jag känner mig som världens sämsta person och gråter över hur jäkla oduglig jag är som gravid och återigen blivande mamma. Oduglig som inte ens kan se över mina egna känslor för mitt barn bästa. Jag känner mig inte värd att få bli mamma igen när jag tänker på det. Är det verkligen så jag ska känna? Är det så allvarligt som jag gör det? Jag hade aldrig någonsin dömt en annan kvinna över ett sådant beslut. Varför dömer jag mig själv? Är det för att jag inte själv kan avgöra om jag tar ett drastiskt beslut? 

Min högsta önskan är att jag ska gå till barnmorskan och berätta att jag inte ska amma. Utan att behöva förklara mitt beslut vill jag höra "okej, men då ska vi fixa så att de på förlossning och BB vet om detta och så ska du få en broschyr om hur du på bästa sätt kan förbereda med mat för din bebis och vad du ska tänka på för att slippa besvär med brösten i början."  Det finns inte i min värld att jag kommer bli bemött på detta sätt. Säkert för att jag själv skaffat mig en uppfattning om hur viktigt det är med amning. Oavsett hur barnmorskan kommer bemöta mig tror jag inte jag kommer kunna tolka det på något annat sätt än att jag tar fel beslut. Det sitter så jävla hårt inristat i mig att jag tar ett så själviskt beslut en människa bara kan ta. 

Men jag ska inte amma. Jag ska bara komma över mina egna hjärnspöken. Sen ska jag njuta av att se min bebis få mat och få anknyta för första gången till sin pappa redan på BB. Sen ska jag själv få anknyta till mitt barn genom mat i flaska, utan ångest och utan skam. 

Men varför öppnar jag mig här, så offentligt, om jag skäms så fruktansvärt då? Kanske för att tvinga mig själv att inte skämmas. Jag vet faktiskt inte. Jag vet inte hur jag ska sluta skämmas över mitt beslut.