Den stora paniken.
Jag nu: "Kör igång nu, innan jag ångrar mig!"
Jag har ägnat hela kvällen åt att fantisera om vem som kan vara där inne. En människa som tar stor plats, tror jag. Eftersom jag har en känsla av att den tycker jag är i vägen. Lite som att den tänker "Jaha, varför ska du nu ha dina tarmar just precis här där jag tänkte vispa runt lite med vristerna." och "Den här urinblåsan kan vi väl lägga undan va? Jag tänkte knäböja lite precis just där nämligen."
Sen tänkte jag på hur jäkla fantastiskt det kommer bli att få vara med då Loppan träffar sitt lillasyskon för första gången. Och alla gånger efter det. Hon har ju så himla mycket fantasier kring hur den ska komma och när den ska komma och var den ska vara och vad hon ska göra med den. Hennes största bekymmer i detta är hur hon ska placera alla sina pallar så att hon når upp till bebisen överallt. Hon boar kanske mest av oss alla.
Alltså ja. Hoppas nu att jag kan hålla fast vid denna känslan och inte vaknar i ren och skär rädsla för att förlossningen ska sätta igång. Vilket alltså hände igår natt. Vilken sanslös människa jag är.
Vem vill inte ha henne som storasyster liksom? Åh!