Det har blivit lite svart.
Jag läste om hur gravida kvinnor minsann inte ska klaga över hur jobbigt det kan vara att vara gravid eftersom det inte är en självklarhet för alla att kunna bli det.
Jag tänker lite såhär. Bara för att en klagar över att det känns jobbigt behöver inte det betyda att en är otacksam. Det känns som att vi återigen ska tysta ner kvinnans känslor och att hon ska vara glad och nöjd över att hon får och kan göra det kvinnan är skapt för: föda barn.
Fast det kan vara skitjobbigt. Du kan ha så mycket foglossning att du inte kan sitta på golvet och leka med din 2,5-åring eller endast kan sova i exakt en enda ställning i 9 månader. Du kan ha så mycket ångest att du ligger på golvet och vill slita ut din själ från din kropp. Sen när ångesten släpper kommer du inte upp eftersom du har så mycket foglossning.
Det kan vara så och du kan ändå vara tacksam eller till och med oändligt tacksam. Du får känna så och du får berätta det utan att trampa någon på tårna.
Du kanske till och med inte känner dig tacksam alltid.
Du kanske har haft jättesvårt att bli gravid och ändå inte känner att det är underbart att vara det. Det kanske är skitjobbigt ändå. Du kanske ändå inte alltid kan känna tacksamhet i alla stunder. Om just detta vet jag inget och jag ska inte föra dessa kvinnors talan, men jag känner att det måste få vara okej att känna och att uttrycka sina känslor ändå!
Vi måste sluta sätta massa krav på oss kvinnor. Vi ska inte behöva känna på ett visst sätt bara för att det finns andra som inte får chansen. Allas känslor måste få räknas lika mycket, utan att vi för den sakens skull ställer varandras öden mot varandra.
Jag sitter här med min bebis som idag är en vecka gammal och har nog insett att det inte kommer bli så skimrande och underbart som jag trodde de första dagarna. (Kanske blir det så imorgon eller om en månad eller om ett par månader. Eller så blir det aldrig skimrande utan fint och bra utan det svarta.) Ibland greppar det svarta tag i mig så att jag inte kan se ljuset. Det kan gå över om jag bara får låta det vara så. Och inte skämmas. Jag är fylld av kärlek till mina fina barn och min sambo. Och tacksam. Så fruktansvärt tacksam! Men jag mår ändå skit i vissa stunder och det ska jag inte behöva tysta ner av respekt till andra.
Jag tänker att om jag bara får känna att det är såhär jag är efter att jag fött barn, utan att en massa krav ska ställas på att jag minsann ska vara glad och tacksam eftersom detta inte är alla förunnat, kanske jag kan slippa skamkänslan över att inte vara så som det förväntas av mig. Vad har jag att vara ledsen över liksom? Nej, absolut ingenting men nu är det så ändå och det blir tyvärr inte bättre av att jag ska tänka på att jag inte har rätt att vara det.
Jag menar verkligen inte att vi ska försumma människor, som inte kan få barn, sina känslor. Jag menar bara att vi inte ska värdera olika människors känslor. Vi ska inte försumma någon människa sina känslor!
