Hanna Huserar

Jag har funderat mycket på hur öppen jag bör vara med hur jag känner här. Det blir ju en väldigt tolkningsbar situation, tänker jag. Vad ska ni som läser tro om mig som förälder och så? 

Men så tänker jag såhär. Detta är tankar en kan ha på grund av att det är lite skamset att må dåligt. Jag borde verkligen inte må dåligt när jag fått vara med om det finaste en kan få vara med om och så. (Sen att jag, och säkert fler med mig, tycker det blir finare med tiden kan ju också få vara en helt ok tanke.)

I alla fall. Det borde bli mer öppet att saker och ting kan vara jävliga efter att en genomgått en graviditet och förlossning. Vare sig det är psykiskt eller fysiskt. Visst? Om vi pratar om det blir det naturligare att vi får hjälp direkt. Kanske blir det mer naturligt att åkommor från förlossning SKA åtgärdas? Utan några jäkla kommentarer om att det är sånt en kan behöva räkna med efter att en burit och fött fram ett barn. Kanske inte ens kommentarer kring det, utan en vanligt förekommande inställning från samhället? 

Jag har turen att ha personer som har stenkoll på mig och hjälper mig när jag inte själv är kapabel till att förstå att jag behöver ha medicin eller annan hjälp. 

Jag har turen att kunna göra precis det som behövs för att jag ska kunna må bra igen eftersom det finns så många som stöttar och vet vad de kan göra för mig. 

Tänk om jag varit själv? Jag hade aldrig förstått att jag behöver hjälp på riktigt. Kanske beror det på att det är så lätt att tänka just "det är sånt en kan behöva stå ut med efter en förlossning.".