Det är inte alltid kvinnans ansvar att skapa jämställdhet.
Det handlar om hur ansvarsfördelningen kring det nya lille livet ser ut. Jag tror en vanlig förekommande fördelning kan vara att mamman tar stort ansvar, medans pappan antingen bara hänger på eller gör som han blir tillsagd.
Jag tror absolut inte detta är fallet i alla familjer, men jag tror ändå det är vanligt förekommande, som sagt.
En kommentar som jag, och säkert många fler (upp med handen om du känner igen!) mammor fått höra från flera olika håll är "Men om du släpper in pappan mer får han ju chansen att ta mer ansvar och bli mer trygg i sin föräldraroll." (Egentligen sades det oftas "papparoll" men jag väljer att skriva "föräldraroll" eftersom jag inte tycker att det borde finnas någon skillnad mellan rollen som pappa och rollen som mamma.)
Det hände även att jag själv satt och kunde tycka att både jag själv och andra mammor borde släppa in pappan lite mer. Ge den stackars karln en chans liksom.
Men om vi nu tar vårt förnuft till fånga en liten sekund. Varför i hela friden är det åter igen kvinnans ansvar att ändra på sitt sätt att vara förälder? Varför är det åter igen kvinnan som ska anpassa sig efter mannen i detta samhälle? Varför ligger det på kvinnans axlar att anpassa sig så att familjelivet blir mer jämställt?
Kan vi inte istället fråga oss varför inte mannen kan ändra på sitt laid back sätt att utöva sin föräldraroll? Varför kan inte mannen anpassa sig efter kvinnan i detta samhälle? Varför kan det inte ligga på mannens axlar att anpassa sig så att familjelivet blir mer jämställt?
Stopp, stopp, stopp Hanna! Kanske ni tänker nu? Det är inte en persons ansvar att det ska fungera i en relation och i en familj!
Nej. Det är det inte. Men det finns heller inte något maximum för hur mycket ansvar ett föräldrarpar kan ta för sina barn. Barnet kommer aldrig lida av att det finns två personer som gör allt, vill allt och tar allt ansvar för att själva bli så trygga som möjligt i sin föräldraroll. Det finns ingen konkurrens om barnets behov av att ha närvarande, ansvarstagande och kärleksfulla (och visande av denna kärlek) föräldrar. Det finns inget Max. Det kan bara bli mer och mer och mer!
Därmed behöver inte en förälder stå tillbaks för att ge plats åt den andre. Det är upp till föräldern, som eventuellt slappnar av så pass mycket att den andra till och med behöver väga upp, att kliva in och ge allt denne har till sitt barn. Samtidigt som den andra föräldern gör detsamma.
Vi behöver inte prata om rättvist uppdelade sysslor eller uppdelad tid kring barnet. Det enda vi behöver prata om är en tillit till att båda föräldrarna gör allt de kan för stunden, vilket givetvis kan vara olika från dag till dag eller timme till timme, för att barnet ska må bra och ha det hen behöver.
Låter det bajsnödigt? Vet ni vad jag tycker låter bajsnödigt?
Att mannen inte kan hjälpa att han inte tar ansvar.
(OBS! Detta är en situation jag tror många nyblivna föräldrar hamnar i. Med tiden hittar förhoppningsvis de flesta rätt i sin nya familj, men vägen dit är nog tyvärr ofta kantad av pekpinnar på hur mamman bör bete sig. Inte hur pappan bör göra." Därför har jag även valt att se det så oerhört stereotypiskt. Jag tror inte män, som tar större ansvar och är tryggare i sin föräldraroll, får rådet att backa för att mamman ska få plats. I ett sådant fall tror jag mamman får höra både det ena och det andra om hur hon måste gaska upp sig.)
(OBS igen! Familjen inlägget grundar sig på har idag en god ström av kärleksgivande, från två föräldrar, till sitt barn. Barnet har ännu inte visat några men av att ha både en mamma och en pappa som tar ansvar för att allt fungerar kring barnet. Förutom en antydan till självcentrerad världsbild, vilket annars verkar vara vanligt förekommande bland små barn.)